Ett miniutdrag

Fantastiskt att ha en bok som ligger ute till allmänheten. Lite svår att hitta i mängden av böcker som produceras varje dag, därför tänkte vi lägga ut länkar här till olika nätbokhandlare som säljer den. Ett mjukband (ej liten pocket) stl 21x15x1 cm, sidor 258. ISBN 9789175654294

ADLIBRIS      https://www.adlibris.com/se/bok/lizette-9789175654294

CDON.COM    http://cdon.se/bocker/marie-almen-sjoberg-ann-holmgren/lizette-44265743

BOKUS https://www.bokus.com/bok/9789175654294/lizette/

SOLENTRO https://www.solentro.se/publish.php/almen-sjoberg-holmgren/lizette/

1526745841483

Man kan naturligtvis också beställa boken direkt av oss.

Tycker ni kanske feelgood är lite för vardagsnära, läs då boken om Lizette. Den blandar vardagen med misstag och spänning utöver det vanliga. Miljöerna är från Gotland i detta avsnitt (fristående) men kan läsas ihop med de andra i samma serie. Här kommer ett miniutdrag till.img_20180516_145157~22122945696..jpg

En scen från Lizettes sjukhusvistelse:

— Framåt kvällen när hon satt behagligt tillbakalutad i sängen och läste tidningen från Davids korg, kom en man plötsligt inrusande. Vad som for ut ur hans breda mun uppfattade hon inte, bara att det var föraktfulla ord. Hon bländades när han tog kort efter kort med sin blixtrande kamera som täckte det mesta av hans ansikte. Hon försökte gömma sig bakom sina händer. Sköterskorna och en förbipasserande läkare, som omedelbart uppfattade det horribla i situationen, skyndade till undsättning och slängde ut honom.
Sköterskan med de röda läpparna stannade kvar en bra stund hos henne. Talade om allt annat än det som hade hänt. Berättade att hon hade en katt som hette Tuss, en hund som deras son namngett Gangster. Efter lite anekdoter och skratt över de busiga husdjuren, gick hjärtrytmen ner till en lugnare nivå.
“De där galna reportrarna gör allt för en bild. Bry dig inte om dem. Det är bara sensationslystnad som ligger bakom. Vi ska hålla bättre vakt här utanför. Försök glömma det”, sa hon innan hon avlägsnade sig.
Lizette ville be henne stanna en stund till men hon förstod att hon hade andra patienter att ta hand om. Men hon fick svårt att somna. Varför hade fotografen inte lugnt frågat om han fick ta några bilder? Det hade de andra reportrarna gjort. När hon till slut somnade löpte drömmarna en osäker balansgång mellan möjliga förklaringar och stark oro. —

Vi är bara amatörer i detta rike av författarröster, men vi hoppas ni finner lika mycket glädje i att läsa boken som vi hade när vi skrev den. Kram till alla läsare

 

Annonser

Signering

Ja, då har vi skrivit våra namn i några förbeställda böcker. Posten har nu tagit hand om dem för vidare transport till läsare runt om i landet. En bok hamnar i Göteborg. Sedan står Nora kommun och Skåne på tur. En är på väg till Skellefteå. Bra spridning. Tack för ert stöd.

Om jag tjatar lite om det här på bloggen är det för att det är mååånga år sedan det hände. Då var det ett förlag som stod bakom men nu står vi på egna ben. Lite vingligt men vi hoppas det blir ringar på vattnet. Det kommer att komma fler böcker i samma serie men osäkert i dagsläget om vi kommer att använda samma tryckeri. Böckerna blev jättefina men med  dagens konkurrens är det svårt att sälja kvalitetsböcker. Det kanske får bli något annat förlag typ Publit som trycker mindre pocket. Vi återkommer med mer upplysningar om det längre fram. Skriv gärna här i kommentarsfältet om ni har frågor på detta ämne.

Lizette – I duell med sanningen

LIZETTE – I duell med sanningen finns nu att beställa via nätbokhandeln. Men först ger vi er lite PROVLÄSNING på första kapitlet.

screenshot_20180522-124414288095812.png

1

Gotlandsfärjan

“Vad står en så här snygg tjej och drömmer om i snålblåsten? Fast du kanske inte vill avslöja nåt av det som jag tror döljer sig bakom dina vackra ögon?”
  Lizette befann sig på färjans däck när hon hörde den gotländska stämman flörta med henne. Hennes händer låg på relingen och hon huttrade av vinden som svepte genom det halvlånga håret. Hon stod bortvänd från honom och blev fundersam över hans påstående att han kunde läsa hennes ögon. Blicken var  nämligen riktad på en familj i fören. Lizette hade fått ge upp tanken på egna barn för flera år sedan, så det var inte konstigt att det sved till i hjärtat av längtan när hon såg knatten ta glada skutt påhejad av sin mamma och pappa.
  När hon vred på huvudet för att påpeka felaktigheten i hans ord möttes hon av ett par skrattlystna bruna ögon som oblygt mönstrade hennes violblå. Hans mörka hår hade förmodligen varit slätt och välkammat tidigare, men den hårda vinden ute på däck omintetgjorde alla ansträngningar att snygga till det. På hans kinder och hals fanns en antydan till skäggstubb. Han bar en välskräddad ljus rock som han inte hade knäppt, den fladdrade som ett vindsegel i den starka blåsten. De tunna läpparna log ett roat leende.
  “Är jag respektabel nog att samtala med eller ska jag genast dra mig tillbaka?”
  Lizette rodnade häftigt över att han la märke till att hon granskade honom och vände hastigt ansiktet ut över havet.
  För en stund gjorde han Lizettes tystnad sällskap medan de såg ut över de skummande vattenmassorna. Sedan var det som om han inte kunde låta bli att öppna munnen igen och gjorde ett nytt försök att fånga hennes uppmärksamhet.
  “Visst är havet mäktigt? Det liksom binder en samman med den eviga kraften i rörelserna, även om man inte alla gånger önskar det. Man blir stående utan att kunna slita sig loss. Precis som ni verkar ha gjort, eller hur?”
  Lizette förstod att han kastade ut frågan för att få medhåll och kunde inte låta bli att le åt mannen som pratade på trots att hon inte var särskilt tillmötesgående.
  “Förmodligen tycker du det också, eftersom du inte invänder.”Han borstade bort något från sin krage innan frågorna fortsatte komma. “Vad ska du syssla med på Gotland då? Själv bor jag där och tycker väl inte att det är så märkvärdigt längre men där finns fina restauranger och ett härligt nattliv om du är intresserad?”
  Han tystnade när Lizette inte svarade, fullt upptagen som hon var med att hålla igen jackan över sin tunna kropp. Han verkade enbart trevlig och tycktes bara ha en önskan att prata bort en stund. Lizette formade en ursäkt i tankarna för sin tystnad, då plötsligt en annan man dök upp intill dem. Dragkedjan på jackan var uppdragen ända till hakan på ett, ‘kom inte nära mig’ sätt. Med blixtrande ögon, och med ett snabbt drag högg han tag i den mörkhåriga mannens arm.
  “Din förbaskade lögnhals! Din odugliga …! Min dotter har du minsann inte kunnat hjälpa! Är det, det här du använder din tid till, att flörta?”
  Vartenda ord han slängde ur sig var som eldstungor, samma hårdhet som hans ögon utstrålade. Mannen hon nyss träffat höjde avvärjande sin fria hand för att skydda sig.
  “Ni misstar er … jag …”
  “Jag har aldrig misstagit mig på en klåpare och jag gör det definitivt inte nu heller!” Han exploderade med kroppshållningen hos en ilsken dobermann. Hastigt drog han upp handen som för att slå.
  Ett ängsligt kvidande letade sig upp ur Lizettes strupe när dobermannen tog tag i kragen på charmknutten och pressade honom så att hans överkropp hamnade i ett oroväckande läge utanför relingen.
  Först vid hennes andra förskräckta utrop uppmärksammade mannen henne närmare, men inte som hon trodde för att be om ursäkt och släppa sitt offer. Han gav i stället Lizette en föraktfull blick som tycktes säga, ‘Hur kan ni vara vän med den där?’
  Mannen vid relingen försökte befria sig från den hand som höll fast honom.
  “Jag kan förklara.”
  Men den uppretade mannen tog ingen notis om varken ord eller försök till befrielse.
  “Din idiot. Det behövs inga förklaringar!”
  I hopp om att distrahera honom ett ögonblick harklade Lizette sig ljudligt.
  “Inte för att jag vill lägga mig i men borde ni inte lyssna om det nu finns en förklaring?”
  Med hakan argt framskjuten skrek han över vindens dån:
  “Lägg dig inte i. Du vet inte ett skit om det här.”
  Han spände åter blicken i den skärrade mannen och sänkte rösten till en hes väsning. Den lät mer skrämmande än hans tidigare rytande.
  “Begrunda vad jag sagt. Jag kommer att ta till åtgärder. Var så säker.”
  Han släppte trenchcoaten för att gå när Lizette hörde sig själv protestera, driven av en stark önskan att hjälpa mannen som nästan fallit överbord.
  “Det där lät som ett hot.” Handen sträcktes upp i luften som en elev som ville svara eller hade något viktigt att tillägga. “Jag kan vittna om det här övervåldet.”
  Dobermannen stack ett pekfinger i hennes bröstkorg.
  “För all del. Om du är hans försvarare kanske du vill göra honom sällskap, med ett dopp i havet.”
  Efter att ha levererat det förtäckta hotet trängde han sig förbi dem och hon kände styrkan i varningen när han knuffade till henne så axeln träffade en stolpe. Han lämnade scenen lika hastigt som han anlänt. Den breda ryggen gick till synes upp i rök. Det var som om han varit ett mellanspel som aldrig ägt rum. Men när mannen vid sidan om vände sig mot henne med ett blekt och allt annat än flörtigt leende insåg hon att det varit på riktigt.
  “Jag kan försäkra att jag är helt utan skuld till det inträffade.”
  Killen knäppte de två översta knapparna i sin fårskinnsfodrade trenchcoat som om inte bara vinterkylan utan även utspelet gjort honom frusen. Hon tänkte att rädsla kan ha den effekten på kroppen.
  Men uppskakad av upplevelsen tvivlade hon på hans ord. Det måste väl ändå ligga någon sanning bakom ett sådant påhopp?
  “Det finns en man som ser ut som jag, men det är bara en yttre likhet och det får jag tyvärr lida för ibland. Jag föreslår att vi glömmer det här obehagliga avbrottet.”
  Medan hon gned sin axel presenterade han sig som David Ylinen, med gotländsk mor och finsk far, även om hon inte kunde spåra någon finsk brytning  i hans uttal. Han frågade om han kunde få bjuda på något drickbart i cafeterian under däck. Ett mått av osäkerhet fick henne att tveka över om hon skulle dra sig undan. Men vad kunde hända bland massvis med resenärer?

Caféet var fullt med folk, men de hade turen att ett par reste sig och de fick deras bord. David gick bort till baren. Baristorna var i full gång med att göra kaffe av alla slag. De langade ut stora koppar vars arom fyllde rummet. Öl, vin och smörgåsar hittade också vägen över disken. Väggarna av teak var klassiskt dekorerade med tavlor på skepp, fartygsratt, roder och hon fnissade till för sig själv när hon såg två åror som hängde från taket. ‘Var de tänkta att användas i nödläge.’
  David ställde ett högt ölglas och en tallrik framför henne.
  “Jag kunde inte motstå de här räkmackorna. Visst ser de läckra ut?”
  De översvämmades av räkor så hon kunde inte annat än hålla med honom.
  Halvvägs genom smörgåsen fick hon syn på honom igen, han som hon förknippat med en ilsken dobermann. Just som hon besvarade en av Davids många frågor om hur det egentligen kom sig att hon sökt jobb på Gotland, med att en trasslig kärleksaffär lett till det beslutet, stannade karln till innanför den stora öppningen till restaurangen.
  Sakta lät han ögonen vandra över bordsgästerna som om han letade efter någon. Sökte han David? När deras blickar stötte ihop tvärs över lokalen, frös hans blågröna fast henne för en sekund. Endast en hastig skymt av hans skarpa ögon var tillräckligt för att ge henne gåshud över hela kroppen. Förskräckt undrade hon om han tänkte komma fram till deras bord och fortsätta bråket, men efter en knappt märkbar nick vek han av åt annat håll. Hon kunde inte undvika en spontan suck.
  “Du suckar? Var det fel sorts öl? Glömde ju fråga om du gillar mörkt eller ljust.”
  Lizette sa att det spelade ingen roll. Hon nämnde inte att hon sett mannen, för det skulle säkert förstöra stämningen. I stället fortsatte David locka ur henne hela hennes sorgliga historia. Alltifrån barndomens övergivenhet och fram till dess hon hade fått sina framtidsplaner spolierade.
  “Jag tänker börja på nytt här om det är möjligt.” Men hon var osäker på om hon någonsin skulle komma över förlusten av den man som väckt alla hennes sinnen och fyllt tomrummet i hennes hjärta. Timmarna rann iväg fortare än hon anat. Mitt i ett ingående och stundtals både hett och högljutt resonemang om det oförsvarliga i plågsamma djurförsök, råkade hon kasta en blick på sitt armbandsur. Samtidigt la hon märke till att båten markant dragit ner på farten. Snart skulle det vara för sent att se hamninloppet.
  Hon fick skrika för att överrösta en baby som börjat ge hals vid bordet intill.
 “Jag tänker gå upp på däck nu! Vi är snart framme och jag måste få se Visby från båten!”
  Han reste sig och drog, som en gentleman, ut hennes stol.
  “Ta på dig jackan så går vi på en gång!”
  Småhuttrande såg de Visby komma allt närmare.
  “Du har helt rätt. Stan ser spännande ut från havssidan”, sa han.
  Tre pampiga torn mitt bland husen, vars kontinentala prägel särskilde sig från den övriga bebyggelsen, fick henne att för ett ögonblick bli förflyttad till Sydeuropa, där hon tillbringat tre år för att läka sina sår.
  Den sena eftermiddagssolen lyste välkomnande och gav stadskärnan ett dämpat rosa dis och det skimrade i vattnet vid hamninloppet. Det var som om hela staden smyckat sig enbart för hennes skull.
  “Vet du om att du har ett vackert leende”, sa han med en mjuk stämma i hennes öra. “Har jag sån tur att det är mig du tänker på?”
  Lizette rynkade pannan. Varför frågade han så? David och hon hade ju nyss träffats. Kände knappt varandra. Inte kunde han väl tro att hon fattat tycke så snabbt?
  “Jag är ledsen”, sa hon och försökte skyla över den förlägenhet som drabbade henne, “men det gjorde jag faktiskt inte.”
  “Du tänkte förstås på alla äventyr som väntar dig på denna gåtfulla ö.” För en kort stund la han sin hand på hennes arm. “Du kommer att älska Visby. Jag vill mer än gärna vara din guide. Staden är full av mysiga restauranger och affärer och mycket annat smått och gott.”
  “Tack för erbjudandet”, sa hon. “Jag antar att du har en hel del att jämföra med. Vi får väl se om jag nappar vid nåt senare tillfälle.”

Det var inte förrän de skilts åt som hon reflekterade över att de inte hade utbytt vare sig adress eller telefonnummer. Så hur skulle de kunna träffas igen? Och skulle hon kunna undvika dobermannen om det visade sig att han bodde i Visby?
————

 

Sommarläsning

 

Nu är Ann och jag spända på resultatet av den här boken. Den kommer att vara tillgänglig nästa vecka för bokhandlare att köpa in. Så får vi se hur det går. Om ni vill ha ett signerat exemplar får ni gärna boka från mig @mariealsj på Instagram eller Ann Holmgren här i kommentarsfältet.
Det är en kärleksberättelse med lite inslag av spänning.  På Solentro ligger den redan ute till försäljning men jag vet inte vad priset blir i handeln ännu. Handeln prissätter nämligen själva.
Har ni en blogg där ni gör seriösa bokrecensioner är jag glad om ni hör av er för att få rabatterat pris.

Korrekturexemplaret kommit

Tryckeriet var snabba. Så spännande att sitta med boken i knät. Nu skall den korrekturläsas igen innan den får gå ut i handeln. Såg att bokstaven M försvann lite och att det svarta ordet duell slukades upp av blusens svärta. Men det går att flytta på så inga stora problem.

Genomläsningen hoppas jag hinna med i nästa vecka. Då ska jag uppdatera er hur det fortlöper. Ha en bra helg. 😳

Tryckt manus

Gotland1

Då har vi igen vågat oss på att skicka ett manus till tryckeriet. (Finns utdrag att läsa här Liz (arbetsnamn på manus)) Den här gången har vi tagit steget lite längre och kommer att finnas på Bokinfo, så bokhandlare och webbsidor som handlar med böcker kan hitta oss. Ett provexemplar är nu på väg hem till oss. När vi rättat till de fel som vi upptäcker (är säker på att det finns) så godkänner man det och tryckningen sker. Sju böcker kallas pliktexemplar och skickas till bibliotek för registrering. Har man fantastisk tur recenserar bibliotekstjänst den. Vi har valt att inte trycka upp en egen upplaga utan tryckeriet trycker helt enkelt en bok när den beställs. På så sätt behöver vi inte ligga ute med massa pengar 💰. Det är som sagt första gången vi gör detta på det här sättet, så det är väldigt spännande. Man lär sig efter vägen.