Kan miljöer påverka karaktärerna

wp-15188100524861387483958.jpgAtt sätta en tom figur i en aktiv miljö fungerar ibland. Tomheten kan till och med göra att personen blir mer markerad, men att sätta en tom miljö till en aktiv person fungerar inte lika bra.

Vi skrev ett inlägg på Instagram där vi skrev ungefär så här: Vi använder miljön bla för att spegla känslor på olika sätt. Regnigt väder – ledsamhet, vackert väder – glädje, oväder – gräl och ilska. Men miljön passar även till att bli känslornas motsatser. Regn – glädje osv. Ett annat sätt är att låta miljön få en karaktär att övervinna sina hinder. Bädda in romantiska känslor i romantisk miljön, men även om miljön är raka motsatsen till romantik.

1120654622114620.jpg
En föraning om vår kan väcka känslor, eller hur?

 

Annonser

Min egen berättelse

wp-1516805980570572670645.jpg

Barndomsminnen är inte alltid ens egna. Många gånger rör det sig om minnet av ett minne. spridda delar av något man fått berättat för sig, snarare än något man själv upplevt.

Jag har ett mycket tydligt barndomsminne från när jag var tre som jag vet är mitt eget. Även om också det broderats av saker jag fått berättade för mig.

Jag hade haft kikhosta en längre tid och jag hämtade mig inte riktigt förrän det hade blivit sommar. Min mamma hade lagt mig i kärran och satt sig på en bänk på gården för att samtidigt titta till mina äldre syskon som höll på att gunga. Efter någon timme vaknade jag. Mamma förstod att det var dags att byta på mig. Men när hon lyfte täcket fastnade hennes blick på min arm. Jag hade fått en bula stor som ett getingstick. Mamma rusade upp för trapporna och ringde sjukhuset. De bad henne att genast komma in med mig eftersom jag kunde vara allergisk.

Läkaren som tittade på bulan skakade oroligt på huvudet och bad mamma vänta tills han kom tillbaka. Men han hann inte mer än ut ur rummet förrän jag började spy blod. Mamma fick blod över hela sin klänning och hon har efteråt berättat att hon trodde att jag skulle dö. Hon var helt apatisk när läkaren kom tillbaka och ryckte mig ur hennes armar.

Det visade sig att jag hade fått rakitis, eller engelska sjukan som det också kallas. Brist på D-vitamin som leder till urkalkning av skelettet. Det min mamma trodde var ett getingstick var i själva verket en del av mitt mjuka skelett som böjt sig och bildat en bula.

Mitt skelett hade deformerats så jag lades senare in på ett sjukhus i en större stad långt från resten av familjen. I sex månader låg jag i gips, men skelettet växte ändå inte som det skulle. De var tvungna att göra ett kirurgiskt ingrepp. Sedan fick jag vara kvar ytterligare en tid för att lära mig gå. En sköterska brukade komma och läsa sagor för mig och ge mig något att dricka. Jag var det enda barnet på avdelningen som inte fick besök av mina föräldrar. Pappa var kock till sjöss och min mamma var tvungen att ta hand om mina syskon. Under de sex månader jag låg gipsad från midjan och ner, glömde jag bort att jag hade en mamma.

Men en vacker dag när jag hade hunnit bli tre år kom hon. Jag undrade först vem den nervösa kvinnan var som berättade om mina syskon och en pappa som kommit hem från sjön. Jag kände inte igen kvinnan vid min säng som pratade så fort och glatt om allting. Jag minns att hon viftade med armarna medan hon pratade och att hennes ögon var glada. När jag tittade frågande på henne, sa hon:

 – Förstår du inte vem jag är? Jag är din mamma.

 Mamma, tänkte jag. De andra barnen har en mamma, inte jag. Eller?

 Dagen efter kom hon tillbaka. Jag var fortfarande misstänksam, men samtidigt intresserad.

 – Kommer du ihåg att du hade ett par röda skor? frågade hon.

 Jag skakade på huvudet, jag hade fortfarande inte sagt ett ord till henne. Hon stack ner händerna i en påse och tog upp ett par röda skor.

 – Kommer du ihåg dem nu? frågade hon igen.

 Den här gången nickade jag.

 – Du älskade de här skorna, förklarade mamma. Vill du ha dem på dig?

 Snabbt slet jag åt mig de vackra skorna och kröp ner under täcket.

 – Men du ska väl inte ha skorna i sängen, förmanade kvinnan och lät som en riktig mamma. Du kan väl ta dem på dig och sätta dig här i knät hos mig?

 Jag kröp längre in under täcket. Ingen skulle få ta ifrån mig mina skor.

 – Titti, sa hon.

 Det var mitt smeknamn.

 – Titti, sa hon och skrattade, var är du?

 Plötsligt kände jag igen hennes skratt.

 – I morgon kommer jag och hämtar dig, avslutade hon och försvann ut genom de glasdörrar där jag sett henne försvinna för så länge sedan. Jag hade ännu inte lärt mig gå riktigt, utan gick med hjälp av en häst på hjul. Jag var full av iver och traskade fram och tillbaka i korridoren. Jag minns tydligt att jag var längst bort i korridoren och på väg tillbaka mot glasdörrarna när jag fick syn på mamma för tredje gången på kort tid. Jag störtade fram, stödd på hästen. Det ekade i salarna när jag skyndade fram och skrek:

 – Mamma! Mamma! Nu kommer min mamma.

Jag slängde ifrån mig min häst och stapplade fram slängde mig i hennes armar.

Det var en lyckokänsla som inte gick att beskriva. Jag kanske inte var som alla andra. Men jag hade i alla fall min mamma.// Marie

                             Publicerad för många år sedan i Hemmets Veckotidning

 

En mardröm till semester

Allt började bra, om man bortsåg från vädret. Det ösregnade när vi satte oss i bilen sent på eftermiddagen. Vi skulle köra hela natten för att nå målet, 85 mil längre norrut, dagen därpå. Men efter 30 mil stannade bilen. Där satt vi, två vuxna och fyra barn, regnet vräkte ner och bilen var helt död. Vad gör man då? Jo, eftersom bilen valt att lägga av alldeles intill ett hotell, gick vi dit för att ringa efter hjälp. Men då klockan var mycket på kvällen blev vi tvungna att checka in på hotellet.

Morgonen därpå fick vi starthjälp och lyckades ta oss in till närmsta verkstad. Felet åtgärdades (trodde vi) och glada i hågen for vi vidare. Vi kom bara sju mil innan det hände igen, bilen dog. I ett industriområde den här gången. Efter jakt på en telefon i ett kontorshus som verkade helt övergivet ända tills jag hörde klirret av en kaffekopp, kunde jag till slut ringa efter bärgning. (Obs, vi hade ingen mobiltelefon) Ungarna jublade av upphetsning när vi drogs upp på bärgningsbilens flak. Vi var ju så många att vi blev tvungna att sitta kvar i bilen. Och så bar det iväg till en ny verkstad.

Vi njöt av en pizzamiddag och gick sedan tillbaka till verkstaden. Det visade sig då att hela generatorn behövde bytas ut. Med en generator inköpt på skroten startade bilen äntligen bilen. Men något var fel, för helt plötsligt dog den igen och vägrade starta. Då började jag bli smått desperat. Hur skulle detta sluta? Skulle det sluta överhuvudtaget? Det upptäcktes att även den nyinköpta generatorn var defekt. Snabbt fram med en annan som egentligen hörde till ett utryckningsfordon. Den var betydligt kraftfullare än originalet och bilen startade som ett skott. Äntligen var vi på väg igen!

Tro nu inte att historien slutar där. Åh nej! Efter ett par bil hörde jag min man utbrista:
– Nej, inte nu igen! Det är inte sant!
Men det var just vad det var. Vi hann lyckligtvis precis svänga in på en mack som just dök upp framför oss, innan det hände igen. Bilen dog. Det var bara att låta personalen på macken ringa efter en jourbil, eftersom verkstäderna hade stängt. Det visade sig att vår bil måste in på verkstad igen. Med starthjälp lyckades vi köra dit och efter en tids väntan var bilen körklar. Generatorn hade lossnat, men var nu ordentligt fastsatt igen.

Nu kunde vi fortsätta vår semester och vi nådde målet ett och ett halvt dygn försenade. Hemresan då, hur gick den? Den borde ha gått bra, men efter 13 mil hör jag min man lugnt säga:
– Nu är det något igen…
Tro det eller ej, men bilen dog. Denna gång var det inte generatorn utan något annat. En mopedist stannade och ringde efter hjälp.  Bärgaren kom och än en gång fick vi åka bärgningsbil in till verkstaden. Dessvärre var felet stort och det blev inte bara en utan två övernattningar på hotell.

En stor summa fattigare kom vi så iväg sent på eftermiddagen två dygn senare. Mitt i natten gled bilen smidigt upp på parkeringsplatsen där hemma efter en körning där vi suttit på helspänn i rädsla över att något annat skulle inträffa.

Kan en semester bli värre? Förmodligen, men för oss var det illa nog.

 

Flera sanningar En dröm

De där dikterna som man har liggandes lite här och var fick jag möjlighet att trycka p.g.a ett presentkort jag vann via författarskolan.se. Tänkte dela med mig av några här. Ligger era också oupptäckta. Kan säga att det var riktigt kul att se dem i tryck. 😆

En haiku försökte jag mig också på för första gången. Blev väl sådär, men roligt med något nytt. 


Ha en bra helg, Marie

IDA

1510239368873.jpg

IDA

 

Granskogen slöt sig tätt omkring platsen där jag var. Det var nätt och jämnt att solstrålarna förmådde leta sig genom grenverket.

– Hej, Tobias! hördes plötsligt en glad stämma.

Det var Ida, min femåriga systerdotter, som kom släntrande mot mig och dunsade ner vid min sida där jag satt och rensade svamp på en stubbe, efter en lyckad svampjakt.

– Jag går inte vilse, sa hon som om det var det första de vuxna brukade försäkra sig om när de såg henne ensam på skogsstigen.

Jag hade faktiskt tänkt fråga just det och kände mig ertappad med mina förmaningstankar. Hennes mamma hade talat om hur väl Ida kände skogen. Hon gick ofta här med henne. ‘Tillsammans med barn finns det alltid något nytt att upptäcka’, påstod min syster. Själv umgicks jag sällan med barn och blev aldrig klok på barns språk.

 

Som datalärare på högskolan var jag omgiven endast av vuxna och mest tekniska termer. Det var också där jag träffat Lena och blivit förtjust i hennes bruna ögon och hennes ambitioner att göra karriär. Jag hade genast bjudit ut henne, men hon hade tackat nej varje gång, utan någon förklaring till varför. Envis som jag är gav jag inte upp i första taget. Och en fredagskväll, flera månader efter att vi träffats första gången, hade jag äntligen fått hennes ja.

Nersjukna i var sin fåtölj i baren hade hon förklarat för mig varför hon varit tvungen att tacka nej till mina inviter tidigare. Hennes syster gick en kvällskurs för att lära sig data och Lena passade hennes barn då. Systern hade två barn, Anna och Robert, som var tre respektive fyra år, och de var ganska livliga. Det hände med jämna mellanrum att Lena fick rädda både prydnadssaker och andra sköra ting ur deras upptäckarhänder.

Lena och jag började träffas en hel del. Ibland följde jag med henne när hon satt barnvakt. Även om jag inte tror att jag var till någon större nytta. När jag försökte få barnen att sitta still framför Tv-n med någon tecknad film, slutade det alltid med att de drog mig i håret, kastade popcorn, eller lekte plockepinn med mina fingrar.

Utmattad efter en sådan kväll då jag efter bästa förmåga hade hjälpt till med de minst sagt vilda barnen hade Lena, tovig i håret och med två chokladfläckar på kinderna, utbrustit: “Jag tänker inte skaffa barn.” Faktum var att det var just det som gjorde att jag en tid senare vågade fria. Lena passade så bra in i mina  framtidsplaner. Inga barn och med karriären utstakad.

 

Tre år senare hade Lena ändå börjat prata om att skaffa barn. Vad jag insåg först nu var vad hon egentligen menat den gången, att hon inte velat ha egna barn vid just den tidpunkten i sitt liv.

Jag hade förtvivlat försökt tala henne till rätta. Nog visste hon hur mycket jobb det var med ungar. I mitt liv fanns det inte plats för några barn som stal av min tid. Jag hade svårt för att se mig själv bland nerkladdade näsdukar, våta blöjor och nattvak. De uttalandena hade lett till ett rejält gräl mellan oss. Mina argument hade varit hårda och utan eftergifter. Lena hade påstått att jag bara tänkte på mig själv. I vredesmod hade hon bestämt sig för att semestra ensam. Själv hade jag tagit min tillflykt till min syster. Hon bodde med man och barn i en radhuslänga i småland. Jag hade inte besökt henne på fem år då jag åkt ner för att gratulera till barnet hon fått.

 

Bakom systerns hus bredde skogen ut sig och det var där jag satt när Ida kom och slog sig ner bland kottarna framför mig.

– Du är arg! sa hon med barnslig klarsynthet. Är du arg på mig?

Jag strök henne lugnande över de blonda lockarna.

– Nej då! försäkrade jag. Det var inte henne jag var arg på.

Fast ändå.., låg det inte en gnutta sanning i det hon sa? Det var ju på grund av henne som jag kommit i bråk med Lena. Lilla Ida som fötts med Downs Syndrom. Det hade skrämt mig så mycket den gången att jag inte varit till något större stöd för min syster.

Då jag upptäckt felet på barnet hade jag bara stirrat på min syster med stora frågande ögon. När hon berättat om barnets funktionsnedsättning hade tårar stigit upp i hennes ögon och trillat nerför kinderna. Jag visste hur hett efterlängtat barnet var och skämdes när jag mindes att mina egna ögon hade fyllts med rädsla, utan någon som helst ömhet för det lilla nya livet. Barnets leende mun hade lämnat mig kall. Tanken hade varit att stanna en vecka hos min syster, men redan nästa dag hade jag rest hem. Jag drog till med en nödlögn om att de ringt från jobbat. Det hade kört ihop sig där och jag var tvungen att åka genast. Hon måste ha förstått att jag ljög, men hade inte visat det med en min. Än idag kan jag se henne framför mig när jag backade ut bilen från gården. Liten och tunn med förskrämda ögon stod hon på kökstrappan med barnet i famnen.

Det var ödets ironi att jag, fem långa år senare, skulle välja att åka hit när det körde ihop sig hemma. Om barn till råga på allt. Skulle jag våga anförtro mina bekymmer åt min syster? Hon skulle antagligen inte förstå. Hon älskade sin dotter över allt annat och såg inga fel hos henne. Om jag då sa att hennes dotter indirekt var skuld till separationen mellan mig och Lena. Det skulle vara att anklaga henne, som om jag påstod att det var hennes fel. Nej, det onda kunde jag inte lägga på hennes redan ansträngda axlar.

Rädslan satt fortfarande i. Om den felaktiga genen fanns i vår släkt, då skulle Lena och jag riskera att få ett handikappat barn! Ett som krävde all min uppmärksamhet, kraft, tålamod och tid. En ljudlig suck hördes ifrån mig vid påminnelsen.

Ida sträckte fram sin hand och överräckte en skogsviol till mig. Troligen såg hon att jag var ledsen och ville göra mig glad.

– Tack för blomman, sa jag och luktade på den lite tafatt.

– Ingen blomma.

– Är det ingen blomma? Vad är det då? sa jag och tänkte att hon kanske hade ett eget ord för blomma.

Med ett leende sträckte hon ut handen och drog den kärleksfullt över min kind.

– KÄRLEK, sa hon med bestämd röst.

Självklart! Att jag inte insett det på en gång. Barn var inte bara krävande, det förstod jag nu. De kunde ge så mycket kärlek tillbaka, även de som inte hade samma förutsättningar som de flesta andra.

Vi rensade färdigt svamparna, som mest lyste klart gult. Kantareller min favorit. Men där låg också andra svampar, beige och bruna. Efter lite mer ansträngning vid tillagningen smakade de minst lika gott, tänkte jag. Det var säkert så med oss människor också.

Kvällsdimman hade smugit sig på oss utan att vi märkt det, så uppslukade av våra egna tankar hade vi varit. En pirrande oroskänsla spred sig i magtrakten. Jag kände inte till skogen så väl. Skulle jag hitta tillbaka? En liten hand  smög sig in i min när jag ställde mig upp och försökte lokalisera stigen framför mig. Ida upprepade det hon påpekat tidigare:

– Jag går inte vilse.

Med säkra steg vägledde hon mig ut ur skogen.

– Hur bar du dig åt för att hitta? frågade jag, övertygad om att det ändå bara var en lyckoträff.

– Musiken! Hör!

Nu hörde också jag den svaga musiken som trängde ut från det öppna fönstret från hennes huslänga.

– Mamma brukar sätta på radion när hon vill att jag ska komma hem.

Jag mindes att jag läst någonstans att barn med Downs Syndrom kunde vara ovanligt musikaliska, men att de kunde orientera sig med det, det visste jag verkligen inte. Säkert var det Idas egen lilla egenhet.

Jag lyfte henne i luften och dansade runt så att hon kiknade av skratt.

– Du är nog det bästa som hänt min syster, skrattade jag och tillade spontant… och mig.

Det lilla flickebarnet hade inte gått vilse, men det hade jag. I den labyrint av fördomar och rädsla som vuxna människor kan visa prov på. Hon var inte ett handikappat barn, utan en underbar unge och först i andra hand kom hennes funktionsnedsättning.

Jag bestämde mig för att genast ringa Lena och tala om att jag ändrat mig och be henne komma hit. Samtidigt skulle jag försöka förklara för henne varför jag tidigare så definitivt uteslutit barn ur min tankeverksamhet. Jag kände på mig att hon skulle förstå och förlåta.

Äntligen är manuset till del två klart

Vi har jobbat med del två som först var skriven som en helt fristående bok. Men efter övervägande insåg vi att Painnt_171018040758den skulle göra sig bättre tillsammans med Liz. En uppföljare helt enkelt. Så efter en hel del omflyttningar och fördjupning av karaktärerna är vi beredda på att låta den vila. Sedan kommer jobbet med den grundligare genomgången. Och överlåtande till testläsare. Det brukar vara det mest spännande, att sätta ett färdigt manus i händerna på våra läsare.

Men nu först skall det få vila. Båda Ann och jag har svårt för denna biten. Vill gärna in och peta i texten. Men nu blir det att sitta på händerna ett tag.

Under tiden skall vi försöka lägga upp lite mer under fliken skrivtips.

Ni som skriver eller läser, ha en underbar dag i ordens spännande värld.